ÖVRIGT


Under årens lopp har jag blivit lycklig innehavare till ett flertal tavlor målade av Erika Bengtsdotter - min absoluta favorit vad gäller Uppsalakonstnärer.

Jag passerar hennes bilder varje dag, då och då stannar jag till och betraktar någon eller ett par av dem, och jag erfar varje gång hur en sträng slås an. Jag vet inte vad strängen heter, den är ordlös och sitter rätt nära hjärtat.

De flesta av mina bekanta blir lika berörda. Ingen tycks veta riktigt varför, och det behövs ju inte heller.

Färgerna förstås. Koloriten är alltid varm och fullödig. Men det är också något med själva motiven - och hennes noggrant avvägda halvfigurativitet. Man vet att varje bild föreställer något, men man vet inte riktigt vad. Där finns en sorts mystik, någonting bara till hälften avslöjat, en djupdimension och ett sug som får en att ana svaret på en oformulerad gåta. En hastig glimt genom en dörr, ett intryck vi känner igen men inte kan placera eller precisera.

En önskan att gå in i målningen. Ja, faktiskt. För motivet - och svaret på gåtan - ligger inte på ytan, utan långt därinne någonstans. Eller därborta.

I oss själva såsom vi kan uppfatta världen när vi står i samklang med den.


Håkan Nesser


© Allt material på hemsidan är skyddat enligt lagen om upphovsrätt.
Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.
 

Webbmaster: AFP Computer Systems.

Sida
n uppdaterad 2017-05-11


Åter